Jorden var på väg att gå under. Himmelen täcktes med sot och det blev helt svart. Vissa människor fick panik och bara sprang omkring, vissa försökte leva vidare som vanligt och vissa blev riktigt vidriga och försökte mörda eller våldta andra. Jag bara gick omkring med en professor som försökte förklara allt som hände. Det började komma tryckvågor från alla möjliga håll som gjorde det svårt att stå och professorn sa att slutet snart var nära. Två tryckvågor krockade precis där vart vi stod och det bildades som en bubbla runt oss. Bubblan var som ett blå/vitt sken som man såg höll på att pressas uppåt mot himmelen och det blev ett surrande eller tinnitus liknande ljud som nästan skar i öronen. Professorn började få panik och sa att atmosfären kommer brista snart och då är det slut. Jag får inte fram ett ord, det är inte värt att säga nått känns det som. Tillslut får professorn sådan panik att han springer ur bubblan och då ser jag att det blir som ett grönt sken framför honom och sedan bara faller han ihop. Jag tänkte att jag ska ju ändå dö så jag testade gå ur bubblan, men inget händer. Jag ser allt fler som får det gröna skenet framför sig och som bara faller ihop. Efter att gått omkring en liten stund så kommer jag till ett hus och jag ser att det är en man som försöker göra intrång. Jag går runt huset, ett fönster är öppet och en kvinna som ser jätte ledsen ut ser mig. Vi båda hör bankandet i dörren på andra sidan men ingen av oss säger nått. Sen springer hon in i ett annat rum och kommer tillbaka bärandes på ett litet barn som hon ger till mig. Jag kunde se på hennes förtvivlan att den här mördaren kommer inte ge sig tills han har fått döda någon och hon ville att jag skulle ta hennes barn där ifrån. Jag tänkte att jorden ska ju ändå gå under när som så blev ganska rörd över att en mamma fortfarande gjorde allt för att skydda sitt barn. Precis när jag skulle gå där ifrån så sögs ungen ur min famn och svävade i luften, sen kom det gröna skenet igen och ungens livlösa kropp föll till marken. Jag vände mig om och kollade på mamman. Hon såg lycklig ut och tackade gud. Precis när mördaren bröt in dörren på andra sidan så får kvinnan ett grönt sken framför sig, hon ler och sedan faller hon till marken. Mördaren förstår inget men får syn på mig och börjar springa mot mig, men då får jag det gröna skenet framför mig. Jag vaknade i ett kaos, liknande ett slumområde och alla gick med skålar mot ett ställe. Även om det såg för jävligt ut så såg folk ändå glada ut att de fortfarande lever och jag började fundera på om vi hade kommit till himmelen. En unge kom fram med en skål till mig och pekade mot ett ställe så jag följde strömmen och gick däråt med. Jag hörde hur ett barn tjatade på ett annat barn att ta en extra skål till honom, men det andra barnet sa att han inte vågade för att han hade redan hämtat soppa idag. Men tillslut lyckas han övertala den andre och han ställer sig i kön framför mig. Vi kommer fram till en jätte stor människa, jätte, alien, ängel eller gud eller vad det nu kan vara som delar ut soppa. Den hade en stor mörkbrun tyg kappa runt huvudet så man kunde inte se ansiktet. När det är barnets tur som är framför mig så stannar den stora varelsen upp och bara stirrar på barnet. Men tillslut får barnet en slev soppa och varelsen följer barnet med blicken när han går iväg. Sen slår han näven i bordet och reser sig upp. Barnet kommer tillbaka skrikandes, gråtandes och ber om ursäkt. Man ser att barnet lider utav något och jag blir så upprörd och frågar vad det är som händer. Den stora varelsen säger att girighet här kan inte existera så de båda pojkarna var tvungna att straffas. Pojken som har bett den här pojken att göra hans jobb har fått straffet att plågas av demoner i några dagar tills han förstår och den här pojken får känna alla de känslor som den andra pojken får under strafftiden. Jag tyckte det var rent av grymt och elakt och vart jag än var i världen så kunde inte det här vara himmelen i vare fall. Sen vaknade jag! :) Fan vilken bra dröm detta va!